Hur man skriver vykort – födelsedagshälsningar
Publicerades fredag 23 april 2010 | Inga kommentarer »
Taggar: födelsedag, poesi, vykort
Födelsedagshälsningar kommer gärna med en dikt. När det är högtider tar vi nämligen gärna till rimmet för att göra saker roligare. På jul har vi ju julklappsrim, en del rimmar till gröten och andra läser Victor Rydbergs tomten som om det vore ett rinnande vatten. Till midsommar hojtar vi snapsvisor och när vi uppvaktar våra tilltänkta skriver vi alltid kärleksförklaringar på vers. Eller ja, någon postmodern romantiker gör kanske det.
Idag ska vi ta upp det allra vanligaste sättet att skriva en födelsedagsdikt. Slår du upp en valfri lokaltidning så hittar du följande vers som hyllar Till-Britt när hon fyller 55. Det passar perfekt till födelsedagskort i enklare sammanhang.
-
Vi skall Dig ett vykort skicka
som skall få Dig att hicka
Eftersom Du femti fylla
så skall vi Dig friskt förbrylla
Poesi uppfattas av många som ett högtravande sätt att kommunicera. Vi ser det här på att skribenten skriver den smått föråldrade formen av ska (skall) och bruket av versal på alla personliga pronomen.
För att få dikten att flyta så bjuds vi nödrim med härligt omvända ordföljder. På rad tre har man till och med tummat på åldern för att få bättre rytm i dikten. Visserligen tappade man redan rytmen i rad två, men tack vare detta geniala ingrepp så är man snart med på noterna igen. Ordet är dessutom kapat från sitt normala ”femtio” till ”femti” för att smidigt styra läsaren att läsa som det låter och inte som det skrivs. Detta funkar normalt bäst i dialektal poesi (exv Stig Bergs Fôlkprat-serie) men kan ge ett naturligt flyt även här.
Bruket av verbens infinitivformer hjälper också till att skapa rytm, samtidigt som det ger enkla ord att rimma på och inger en känsla av ovan nämnda högtravenhet.
På rad fyra kommer en lustig slutknorr som ger hela dikten mening och stuns. I det här fallet blev det inte så, men försöket var gott nog och anledningarna kan vara många. Kanske gillade skribenten Jan Stenmarks illustrationer och ville förbrylla lite, eftersom det är vad skribenten tycker att Jan Stenmark gör. Kanske är det en Monty Pythonsk urlakning där upptakten följs av förvirring, eller kanske är det så att skribenten är Jarl Borssén, svensk mästare i antiklimax (se exempelvis Pratmakarna eller Den ståndaktige kyrkoherden).
Eller så skriver man som proffsen. Gustav Fröding gjorde sig populär på det här viset när han skulle fira någon gammal flamma som han kommit över:
Stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå-å-å-å.
Så är gråbergs gråa sång
lå-å-å-å-å-å-å-å-ång.











